Minnesanteckningar
från utflykter under Studiecirkeln " På spaning efter forntiden i din
hembygd" hösten 1999.
Deltagarna i studiecirkeln "På spaning
efter forntiden i din hembygd" har gjort två utflykter för att
titta på lämningar efter forna tiders innevånare i
Lokrume. Vid den första utflykten lör. 23/10, besöktes först den
troliga stenåldersboplatsen vid
Stora Mörby. Den lär ha legat ca. 70 m. söder om vägskälet till
Martebo.
På den
tiden var troligen Mörby myr vattenfylld nästan ända upp till nuvarande väg
148, och det är inte svårt att föreställa sig att det kan ha varit en vacker
boplats vid stranden till Gotlands
största insjö Martebo träsk.
Därefter
besöktes den flera hundra meter långa stensträng som består av stenbumlingar
på några hundra kilo, och som löper parallellt med, och ca.
50 meter väster om Marteboväg. Ungefär mitt på sträckan av strängen ligger
ett flertal slipskårestenar.
En sten har en nyss påbörjad skåra och några andra stenar har 5 ganska breda
och djupa skåror som är ca 70 cm. långa, samt finns flera andra stenar som
har en, två eller flera skåror. Troligen har stranden till Ekholmen i myren
vid Nyplings gått längs med stensträngen.
Färden
fortsatte sedan till Björnungs och stensträngsystemet som sträcker sig genom Hubert Jakobssons Änge och sedan vinklar in
över Ingvar Jakobssons ägor. Kvarvarande delar av strängsystemet är säkert en
ca 600 meter, och har troligen hört till den järnåldersboplats som ligger söder om denna sträng. Intill den
del av strängen som ligger på Ingvars ägor finns flera mindre
stenrösen.
Skeppssättningen söder om Grausne
gård var sedan på tur att besökas, och där avnjöts även den medhavda
kaffekorgen.
|

Rast
vid skeppssättningen bakom Grausne
Därefter fortsatte färden på den väg som förmodligen är en av
Gotland äldsta, och sträcker sig mellan Grausne i Lokrume och till Autsarve i
Fole. Vid det Gravfält som ligger vid gränsen till Fole, med ca. 20
gravar och två mindre rösen på Lokrumesidan samt tio gravar på Folesidan,
gjordes halt.
På
Folesidan ligger nämligen den omtalade "klangstenen",
en stenbumling med två rader små gropar. Sådana stenar finns lite varstans
och kallas för skålgropsstenar eller Älvkvarnar. Denna sten har en metallisk
klang när man knackar på den med en mindre sten därav namnet. Den kallas
ibland också för ”Sangelstenen”.
Cirka en kilometer därifrån där Hejnum gränsar, ligger ett stort
Bronsåldersröse ca 200 meter in på
Folesidan och strax intill gränsen till Hejnum. Det är ett av de större
rösena på Gotland.
Strax intill och på Hejnumsidan ligger ett ca 10 kubikmeter stort stenblock som är lite speciellt. Det har ena
långsidan plan som en vägg, och undersidan är välvd så att det går att se
under stenen.
Efter
undersökningar av såväl röset som stenblocket, var det dags för hemfärd. Den
gjordes förbi Gåsvätar och den "kavelvarp" eller
"offerkast" som finns vid en vägförgrening på den gamla vägen
mellan Hejnum och Lokrume. Denna väg är numera döpt till "Pilgrimsleden".
|

Studier av
"Klangstenen", "Guldstenen" eller
"Sangelstenen". Kärt barn har många namn.
Den andra utflykten
gjordes den 20/11, och den
började vid Lauks med att Mats Lindberg
visade, den av honom upptäckta Järnåldershusgrunden som ligger i ett
skogsområde strax norr om gården.
Därefter visade Mats en brya eller brunn som såg ut att vara stensatt i sina
slänter ner till sin djupa mitt med svart mylla. Åt väster fanns dock inte
några stenbumlingar utan det såg ut att ha lämnats en ingång till brunnen i
mitten av bryan. Fråga var om stenarna verkligen lagts dit för att bevara
brunnens kanter eller om de lämpats av där när åkern intill rensats från
sten????
Promenaden fortsatte sedan
längs den gamla vägen som bitvis finns kvar och har gått förbi järnåldersboplatserna i Boängen,
eller rättare sagt Stafwegård, som ängarna där hette för 200 år sen. och sen
vidare till gården vid Lauks.

Bild av den 40x18 meter stora
lämning av ett hus från järnåldern, belägen i den gamla Stafwegårdsängen . Husgrunden ligger i öst-västlig längdriktning strax
norr om den gamla idrottsplatsen som i folkmun kallades ”Bollklubben”.
På båda sidor om grunden finns
flera terrassliknande avsatser och stensträngar, och lite norr om grunden
finns en djup ”brya”.
(Boängen
hette ängen som ligger strax söder om Stafwegårdsängarna,
men nu för tiden i dagligt tal benämnes hela området Boängen.)
Vägen, som på Mats
Lindbergs ägor går strax intill den skog som ägs av Jan -Håkan
Palmkvist, är där lite upphöjd och väl synlig med stensättningar utefter
sidorna. Där, strax innan kanalen som går fram till storbron i Lokrumemyren, upptäcktes
en malsten som nog ingen observerat förut.
Efter kaffepaus vid Lauks
visade Hans Gardell en gammal husgrund intill bebyggelsen, samt ett mystiskt
jordfast fundament av metall med ett ca. en tum tjockt hål i mitten,
troligen till tröskvandring.
Därefter visade Hans en anhopnig med stora stenar och stenblock intill en källa
strax söder den fastighet som ägs av Lars-Göran Sundgren. Stommen
till bostaden på denna fastighet är bulhus.
Strax intill källan och
stenarna hade ett stort kalkstensblock med två
slipskårerännor, samt en malsten av röd granit kommit i dagen när en
skogsberedare gått fram där nyligen.
Färden fortsatte sedan
till Boängen och järnåldershusgrunden där. Där finns även terrasser och
stensträngar. Bengt Bendelin visade att några hundra meter därifrån
finns ytterligare en järnåldersgrund som ligger i nordväst/sydöstlig
riktning.
Bengt visade också hur den
gamla väg, som sträcker sig till Lauks gård och den husgrund som tidigare
besöktes, går strax söder om dessa järnåldersgrunder.
I ängena är vägen väl
synlig med sina stensatta kanter, men ute på fälten är den på grund av
uppodlingen borta.
|

På
promenad längs den gamla vägen
Frågan är om vägen använts sedan vikingatid??
Den stengrund som ligger i nordväst/sydöstlig riktning intill
den gamla vägen har för övrigt sin sydöstra gavel, ca.
30 meter från, och parallellt med den ovan nämnda gamla vägen.
Området
där järnåldersgrunderna ligger, samt delar av åkerfälten intill änget,
benämnes i beskrivningarna till skattläggningskartan från 1753 som Stafwegård, och omfattas av ett änge
med lövskog och slåtteräng som Stora Hammars då ägde och som var ca. 5 tunnland, samt ett ängstycke med mager hårdwall och
lövskog ca. 9 tunnland stort, som tillhörde Stenby, och även detta kallades
Stafwegård.
Söder
om Stafwegård gränsade Boängen, som var 12 tunnland stort och ägdes av
Loux,(nuvarande Lauks).
Minnesanteckningar från
utflykterna nedtecknade av: Evert Cederblad
Sidans början Tillbaka
StartsidanFormulärets överkant
|