Minnesanteckningar från utflykter under Studiecirkeln " På spaning efter forntiden i din hembygd" hösten 1999.

 

Deltagarna i studiecirkeln "På spaning efter forntiden i din hembygd" har gjort två utflykter för att titta på lämningar efter forna tiders innevånare i  Lokrume. Vid den första utflykten lör. 23/10, besöktes först den troliga stenåldersboplatsen vid Stora Mörby. Den lär ha legat ca. 70 m. söder om vägskälet till Martebo. 
På den tiden var troligen Mörby myr vattenfylld nästan ända upp till nuvarande väg 148, och det är inte svårt att föreställa sig att det kan ha varit en vacker boplats vid stranden till Gotlands största insjö Martebo träsk. 
Därefter besöktes den flera hundra meter långa stensträng som består av stenbumlingar på några hundra kilo, och som löper parallellt med, och ca. 50 meter väster om Marteboväg. Ungefär mitt på sträckan av strängen ligger ett flertal slipskårestenar. En sten har en nyss påbörjad skåra och några andra stenar har 5 ganska breda och djupa skåror som är ca 70 cm. långa, samt finns flera andra stenar som har en, två eller flera skåror. Troligen har stranden till Ekholmen i myren vid Nyplings gått längs med stensträngen. 
Färden fortsatte sedan till Björnungs och stensträngsystemet som sträcker sig genom  Hubert Jakobssons Änge och sedan vinklar in över Ingvar Jakobssons ägor. Kvarvarande delar av strängsystemet är säkert en ca 600 meter, och har troligen hört till den järnåldersboplats som ligger söder om denna sträng. Intill den del av strängen som ligger på Ingvars ägor finns flera mindre stenrösen. 
Skeppssättningen söder om Grausne gård var sedan på tur att besökas, och där avnjöts även den medhavda kaffekorgen. 

Kaffepaus
Rast vid skeppssättningen bakom Grausne

 

Därefter fortsatte färden på den väg som förmodligen är en av Gotland äldsta, och sträcker sig mellan Grausne i Lokrume och till Autsarve i Fole. Vid det Gravfält som ligger vid gränsen till Fole,  med ca. 20 gravar och två mindre rösen på Lokrumesidan samt tio gravar på Folesidan, gjordes halt. 
På Folesidan ligger nämligen den omtalade "klangstenen", en stenbumling med två rader små gropar. Sådana stenar finns lite varstans och kallas för skålgropsstenar eller Älvkvarnar. Denna sten har en metallisk klang när man knackar på den med en mindre sten därav namnet. Den kallas ibland också för ”Sangelstenen”.

 

Cirka en kilometer därifrån där Hejnum gränsar, ligger ett stort Bronsåldersröse ca 200 meter in på Folesidan och strax intill gränsen till Hejnum. Det är ett av de större rösena på Gotland.                                                                                                                Strax intill och på Hejnumsidan ligger ett ca 10 kubikmeter stort stenblock som är lite speciellt. Det har ena långsidan plan som en vägg, och undersidan är välvd så att det går att se under stenen. 
Efter undersökningar av såväl röset som stenblocket, var det dags för hemfärd. Den gjordes förbi Gåsvätar och den "kavelvarp" eller "offerkast" som finns vid en vägförgrening på den gamla vägen mellan Hejnum och Lokrume. Denna väg är numera döpt till "Pilgrimsleden". 
 

 

Guldstenen
 Studier av "Klangstenen", "Guldstenen" eller "Sangelstenen". Kärt barn har många namn.

 

 

Den andra utflykten
gjordes den 20/11, och den började vid Lauks med att  Mats Lindberg visade, den av honom upptäckta Järnåldershusgrunden som ligger i ett skogsområde strax norr om gården. 
Därefter visade Mats en brya eller brunn som såg ut att vara stensatt i sina slänter ner till sin djupa mitt med svart mylla. Åt väster fanns dock inte några stenbumlingar utan det såg ut att ha lämnats en ingång till brunnen i mitten av bryan. Fråga var om stenarna verkligen lagts dit för att bevara brunnens kanter eller om de lämpats av där när åkern intill rensats från sten???? 
Promenaden fortsatte sedan längs den gamla vägen som bitvis finns kvar och har gått förbi järnåldersboplatserna i Boängen, eller rättare sagt Stafwegård, som ängarna där hette för 200 år sen. och sen vidare till gården vid Lauks.

 

Bild av den 40x18 meter stora lämning av ett hus från järnåldern, belägen i den gamla Stafwegårdsängen . Husgrunden ligger i öst-västlig längdriktning strax norr om den gamla idrottsplatsen som i folkmun kallades ”Bollklubben”.

På båda sidor om grunden finns flera terrassliknande avsatser och stensträngar, och lite norr om grunden finns en djup ”brya”.

(Boängen hette ängen som ligger strax söder om Stafwegårdsängarna, men nu för tiden i dagligt tal benämnes hela området Boängen.) 
Vägen, som på Mats Lindbergs ägor går strax intill den skog som ägs av Jan -Håkan Palmkvist, är där lite upphöjd och väl synlig med stensättningar utefter sidorna. Där, strax innan kanalen som går fram till storbron i Lokrumemyren,  upptäcktes en malsten som nog ingen observerat förut. 
Efter kaffepaus vid Lauks visade Hans Gardell en gammal husgrund intill bebyggelsen, samt ett mystiskt jordfast fundament av metall med ett ca. en tum tjockt hål  i mitten, troligen till tröskvandring. 
Därefter visade Hans en anhopnig med stora stenar och stenblock intill en källa strax söder den fastighet  som  ägs av Lars-Göran Sundgren. Stommen till bostaden på denna fastighet är bulhus. 
Strax intill källan och stenarna hade  ett stort kalkstensblock med två slipskårerännor, samt en malsten av röd granit kommit i dagen när en skogsberedare gått fram där nyligen. 
Färden fortsatte sedan till Boängen och järnåldershusgrunden där. Där finns även terrasser och stensträngar.  Bengt Bendelin visade att några hundra meter därifrån finns ytterligare en järnåldersgrund som ligger i nordväst/sydöstlig riktning. 
Bengt visade också hur den gamla väg, som sträcker sig till Lauks gård och den husgrund som tidigare besöktes, går strax söder om dessa järnåldersgrunder. 
I ängena är vägen väl synlig med sina stensatta kanter, men ute på fälten är den på grund av uppodlingen borta. 

 

På promenad längs den gamla vägen
På promenad längs den gamla vägen
 

Frågan är om vägen använts sedan vikingatid??

Den stengrund som ligger i nordväst/sydöstlig riktning intill den gamla vägen har för övrigt sin sydöstra gavel, ca. 30 meter från, och parallellt med den ovan nämnda gamla vägen.

 
Området där järnåldersgrunderna ligger, samt delar av åkerfälten intill änget, benämnes i beskrivningarna till skattläggningskartan från 1753 som Stafwegård, och omfattas av ett änge med lövskog och slåtteräng som Stora Hammars då ägde och som var ca. 5 tunnland, samt ett ängstycke med mager hårdwall och lövskog ca. 9 tunnland stort, som tillhörde Stenby, och även detta kallades Stafwegård. 
Söder om Stafwegård gränsade Boängen, som var 12 tunnland stort och ägdes av Loux,(nuvarande Lauks). 

 

Minnesanteckningar från utflykterna nedtecknade av:  Evert Cederblad

 

Sidans början                                                           Tillbaka                                                               StartsidanFormulärets överkant

Formulärets nederkant

 

 

www.eveced.se